Emil Paul von der Osten

Aus Stadtwiki Fürstenwalde
Version vom 27. November 2020, 09:08 Uhr von HJW (Diskussion | Beiträge) (Die Seite wurde neu angelegt: „ === Emil von der Osten, 1893 === '''Emil Paul von der Osten''' (* 12. Februar 1848 in Fürstenwalde/Spree; † 13 April 1905 in Oskarshamn/Schweden)<br> wa…“)
(Unterschied) ← Nächstältere Version | Aktuelle Version (Unterschied) | Nächstjüngere Version → (Unterschied)
Zur Navigation springen Zur Suche springen

Emil von der Osten, 1893

Emil Paul von der Osten (* 12. Februar 1848 in Fürstenwalde/Spree; † 13 April 1905 in Oskarshamn/Schweden)

war ein deutscher Theaterschauspieler und Schriftsteller. Emil von der Osten war der Sohn des Schauspielers und Theaterintendanten Emil von der Osten. Im Alter von knapp dreizehn Jahren trat er in die Dienste der schwedischen Marine. Er machte drei Fahrten um die Welt mit und lernte Australien, Indien, Japan, China kennen, avancierte zum Offizier und machte 1870 bei der Insel Guadeloupe den Schiffbruch der „Freya“ mit. Er war einer der letzten an Deck und rettete sich schwimmend an Land.

Kurz danach entsagte er dem Seedienst, musste sich jedoch von den Antillen, wo er sich nach der Katastrophe aufhielt, infolge eines Duells mit einem jüngeren Kameraden nach Amerika flüchten. Dort entdeckte er erst sein Talent und betrat auch in Philadelphia zum ersten Mal die Bühne. Ottilie Genée, damals Leiterin des Deutschen Theaters in San Francisco, berief Osten zu sich und hatte die Freude, Zeugin seiner Erfolge zu sein. Obwohl er dort reiche Anerkennung fand, veranlassten ihn dennoch die großen Triumphe, die Fanny Janauschek auf der englischen Bühne feierte, sich ebenfalls auf das Studium der englischen Sprache zu verlegen, um dann seine Kunst in diesem Idiom auszuüben.

Das Wagnis, denn ein solches war es, gelang über alles Erwarten, denn er erzielte in Chicago, San Francisco, Milwaukee, Boston etc. rauschenden Beifall. Nachdem er längere Zeit in allen größeren Städten der Vereinigten Staaten Nordamerikas sowohl als Schriftsteller wie als Vorleser erfolgreich aufgetreten war, zog es ihn doch wieder in die Heimat zurück, und so schiffte er sich nach Europa ein und betrat in Breslau zum ersten Mal in Deutschland die Bühne. Sowohl dort wie am Residenztheater Hannover gefiel er und wurde nach Ludwig Barnays Abgang für das Hamburger Stadttheater gewonnen.

Als am 24. Oktober 1880 Friedrich Dettmer gestorben war, lud man Osten zu einem Gastspiel ins Dresdner Hoftheater. 1890 schied der Künstler, um seine Gastspielreisen ungestörter unternehmen zu können, aus dem Verband des Dresdner Hoftheaters und begab sich noch im selben Jahre nach Amerika, wo er in San Francisco in seinen Lieblingsrollen auftrat. Ein Jahr später kehrte er wieder nach Europa zurück, nahm kein festes Engagement mehr an, sondern erschien seither bloß gastierend auf den ersten Bühnen Deutschlands.

Er war mit Rosa von der Osten-Hildebrandt (1850–1911) verheiratet, deren Kinder waren die Schauspielerinnen Eva von der Osten und Vali von der Osten, die mit Fritz Windgassen verheiratet war, sein Enkel damit Wolfgang Windgassen.

Er starb am 13. April 1913 während eines Ausfluges nach Schweden in einem Krankenhaus in Oskarshamn an einer Lungenentzündung.


Schwedisch Emil Paul van der Osten, född 12 februari 1848 i Fürstenwalde, Brandenburg i Tyskland, död under en turné 13 april 1905 i Oskarshamn, var en svensk skådespelare. Han kom till Sverige 1862 med en av fadern ledd tysk operaturné. Han tog som ung hyra på ett av de Dicksonska skeppen och var i tio år var han till sjöss och avlade både styrmans- och kaptensexamen i Göteborg. 1871 for Osten till Amerika, där han debuterade i Philadelphia i rollen som Karl Moor i Schillers skådespel Rövarna. Därefter turnerade han i flera år, både i USA och Tyskland, innan han 1885 återkom till Sverige, där han engagerades på Stora teatern. Efter några år bildade han ett eget resande teatersällskap och var verksam som dess ledare fram till 1905, då en förkylning åtföljd av lunginflammation och ett senare slaganfall ledde till hans död på Oskarshamns lasarett. Han var far till skådespelaren Paul Seelig. Osten vigde sitt liv. I flere år spelade han nu på skilda platser i Amerika och kom så över till Tyskland, där han vid olika teatrar, även i storstäderna, på scenen gav liv åt sådana dramatiska gestalter som Hamlet, Otello, Egmont m. fl. 1885 återvände han till Göteborg, där han på Stora teatern firade verkliga triumfer både i den tragiska genren som t. ex. Otello och i lättare gods, främst i Dumas’ Kean och i tyska lustspel.

Det blev den svenska landsorten som blev fältet för von der Ostens senare verksamhet som teaterledare och skådespelare, och härunder gästade han med sitt sällskap titt och ofta Stora teatern. Tiden gick så, och von der Osten spelade alltjämt med samma heliga och brinnande kärlek till Thalia, omgiven av en mer eller mindre konstnärlig ensemble och under växlande lycka. På nyåret 1905 ådrog han sig en häftig förkylning, som snart övergick i lunginflammation, och inte nog med detta, fick han ett slaganfall som berövade honom talförmågan. Hans sällskap upplöstes, och själv måste von der Osten låta lägga in sig på lasarettet i Oskarshamn, där han dog den 13 april.

von der Osten var som människa oerhört omtyckt inte bara av sina sujetter utan också över huvud av alla som han kom i beröring med. Att han städse strävade efter en konstnärlig verkan, torde varit obestridligt, om ock förhållandena gjorde, att han ibland icke nådde det resultat, han åsyftat. Med ett aldrig svikande jämnmod bar han de senaste årens motgångar, och hans glada lynne förfelade icke att göra sig gällande, även då kampen för tillvaron syntes rent hopplös. Och även då sökte han alltid göra det bästa möjliga för sina underlydande.

Den i främmande land bortgångne teaterdirektören sörjdes av tre döttrar, vilka i Tyskland ägnat sig åt scenen. Hans älsklingsbarn, »hans avgud», var den förstfödda Eva, numera berömd operasångerska i Tyskland och i äktenskap förenad med barito-nisten, kammarsångare Plaschlce.

Eva von der Ostens namn nämndes i förfjol i samband med framförandet på Stora teatern av Poldinis opera Förlovnings-festen. Hon kreerade nämligen det kvinnliga huvudpartiet på tysk scen. Vi torde därför i detta sammanhang alltid kunna

.

Referenser[redigera | redigera wikitext] Fromell, Axel (1929). Stora teatern i Göteborg 1893-1929: några blad ur dess historia. Göteborg. sid. 151-154. Libris 8214995 Vidare läsning[redigera | redigera wikitext] • Teater i Sverige utanför huvudstaden. Stockholm: Svensk litteratur. 1948. sid. 99-102. Libris 1430588 <img src="//sv.wikipedia.org/wiki/Special:CentralAutoLogin/start?type=1x1" alt="" title="" width="1" height="1" style="border: none; position: absolute;" />